16 days of activism...
Jag, Malin, Laura och Alby har t.o.m övertalats att både göra ett drama och bjuda på sång på svenska, franska och italienska. Jasi, vi får se hur detta går...men i annat fall så kommer det att bjudas på ett gott skratt ;)
Självklart bjuds det även på dans och musik och för att avsluta det hela blir det "allihopa dansar"!
Det är lustigt, hemma vill ingen frivilligt ställa upp och göra något framträdande men här står folk på kö för att bidra med något. Gillar det! Andra event som kommer att hända under dessa 16 dagar av aktivism är följande:
Debate contest, training: The impact of small arms on women, international AIDS day, föredrag/framträdande i Mpemba och i Chileka. Kampanjen avslutas den 10 december på den internationella dagen för mänskliga rättigheter och då är det tänkt att delta på något spektakel inne i Blantyre.
Effektivt arbete denna förmiddag och jag känner mig mindre stressad inför hela alltet. Denna eftermidag styrde jag och Malin stegen mot Girls home för att höra om tjejerna ville bidra med något nästa torsdag och vi fick positiv respons. Förhoppningsvis kommer de olika fokus-grupperna också bidra med något, yey!
CECOWDA Office
Olika budskap CECOWDA står för, säg nej till könsrelaterat våld och stoppa spridningen av hiv/aids
Nu till något annat, det finns en lukt av regn i luften! Yes, kom igen regndroppar...ni vågar falla! Idag har det varit jobbigt varmt att jag längtar så mycket efter regn. Jag vill springa ut i ett ösregn och stå som en fån och bara njuta! Jag säger som malawierna: IIIIIIIIIIEEEE !
Powercut? Ja det är tisdag!
Tisdagen i sin helhet: 06.30 stiger jag upp och beger mig mot duschen, Malin har hunnit före så köbildningen har börjat. Frukosten består av havregrynsgröt (eller ja något liknande) med brunt socker, te och mango. Det blåser till, jag fryser och tycker om känslan. Tappar bort Malin i morgonvimmlet men hittar henne till slut och vi börjar vandringen mot CECOWDAS kontor. Väl framme har vi mycket att göra. 16 days of activism against gender violence (kan säga den här meningen i sömnen vid det här laget) drar igång den 25 november och programet måste planeras omgående. Nu har vi gjort upp ett program som talar om exakt vad som kommer att hända under några dagar (fortfarande inte klara med alla) men detta är Malawi så att göra saker i sista minuten är lugna puckar. Efter lunch satt jag och redde ut anteckningarna på datorn för att få mer klarhet i vad som händer. Dessa noteringar tar jag med mig tillbaka till CECOWDA och förhoppningsvis är allt klart efter imorgon.
15.30 slutar jag för dagen och styr upp ett träningspass. "Mitt" s.k lilla vardagsrum i mitt hus blev utmärkt som lokal och jag körde på och njöt av det var jobbigt. Mådde verkligen sedan i hjärta och själ och kroppen kändes nöjd. Så om jag har träningsvärk imorgon so what, jag har tränat wihoooo!
Börjar känna magen efter middagen (matmålet bestod av spagetti med äggrönsakstonfiskröra àlà moi) som ändå kändes välkommet. Hoppas bara att jag kan röra benen imorgon ;)
Eftersom det är tisdag kommer det att inträffa en powercut. Under flera tisdagar har det inträffat, så också denna tisdag. Det brukar ske runt 18.00-tiden så därför kunde man se full rulle i köken mellan 17.00-18.00 och krockningsrisken är särskilt hög då. En powercut innebär att allt blir svart. Farväl elektrisitet för några timmar
och hej till ljus och pannlampor! En vanlig sysselsättning under powercutar är att gå till Nanzikambe, den närmsta puben för att hänga och dricka öl.
Trevligt nog så var denna powercut kort så att jag hann skriva detta. Nu väntar sängen och jag ser fram emot den. Först ska jag bara se till att spraya rummet med myggmedel, spraya mig och se till att myggnätet är på plats (är riktigt nöjd med min anordning) för att sedan sova som en prinsessa.
Safari och allergimysterium...
På barnhemmet har krisen lagt sig för stunden, men tailoring shop måste verkligen sätta igång! Lättare sagt än gjort när man inte har pengar att betala skräddarna med. Känner mig fast. Jag hittar inte lösningen i labyrinten utan jag är fast vid en återvändsgränd. Aaaahhh blir frustrerad över denna skit!
I fredagskväll var vi bjudna till en middag hos Fatima. Vi hjälpte till med tillagningen av maten och Joel dödade en höna och Malin styckade den. Jag såg på vid dödandet och det var inte så farligt som jag trodde. Inga dödskrik från hönan, den var tyst som en mus. Intressant mat bjöds det på, en måltid som Julia får varje dag. Jag förstår varför hon längtar efter annat. Vi svenskar lämnade sällskapet tidigt för vi skulle upp i ottan dagen efter. Klockan 3 steg jag upp och var redo att bege mig av klockan 4. Tyvärr kom vi oss inte iväg förrän klockan 5 för detta är Malawi så vi blev försenade till vår Safari. Safarin skulle äga rum via en bushwalk i nationalparken Manjete. Spännande grejer måste jag säga, elefanter här kommer jag! Vi såg mycket riktigt elefanter, vi såg flodhästar där Joel höll på att bli uppäten av en sådan. Han gick nära strandkanten så guiden blev orolig för en krokodilattack. Istället för en krokodil dök en flodhäst upp från ingenstans och flåsade så att alla hoppade till. Vi såg även apor, waterbucks, nyala, andra rådjursliknande djur, antiloper, pumba-djur och en buffalo. En skaplig samling trots hettan. Hettan ja, en het bastu är rena barnleken i jämförelse. Svettades som en gris och jag hade lust att skjuta solen. Tur var så drack jag mycket så jag överlevde.
Elefant i sikte!
Mr Buffalo...
Flodhästarna! Häftiga djur som är växtätare, så den var nog inte så sugen på Joel ändå ;)
Pumbisar! Har dock något förskönat Pumba i filmen, såhär ser de ut egentligen!
Vi har även drabbats av någon mystisk allergireaktion. Igår var det Joel som på morgonen upptäckte att han ögon var svullna och idag var det min tur att se mig i spegeln och upptäcka att mitt vänstra öga var svullet. Jag såg väldigt konstig ut, ett stort öga och ett kinesöga.
Joel hade haft utslag på samma ställe på båda armarna och jag hade utslag på samma ställe på båda handlederna. Senare stötte jag på Moa och hennes vänstra öga hade liksom mitt svällt upp. Lustigt, vad händer egentligen? För några minuter sedan fick jag höra att Joels ena öga hade svällt upp igen och han hade känt hela processen. Poff bara! Ska ta fram dektetiven i mig och försöka lösa mysteriet....
Geggamojja som är svår att reda ut när det inte finns någon plan B
Veckans händelse: "Bara så ni vet, pengarna tar slut efter denna vecka."
Jaha, tack för den! De tror att vi kan pumpa ut pengar när som helst. Jag fick panik. Kände ännu mer panik när jag såg det nästan tomma matförrådet. Situationen var i en stor röra. Förutom pengaproblemen så var det andra kruxigheter som också var i görningen. Det är konflikter inom kommittén. Den finns både en gammal och en ny. Den nya är den aktivaste som röstades fram av de s.k stiftet för 1,5 år sedan och bestod av 10 personer. idag finns de endast bara 5 st kvar, varav 3 faktiskt gör någonting för barnhemmet. De andra två snor eller försöker sno pengar av de barn som betalar en viss avgift. Lyckligtvis så är de mesta av pengarna insatta på ett bankkonto där tjuvarna inte har kod till och man har bytt lås på matförrådet så att de inte ska kunna sno mat. Jag vet, varför sparkas inte dessa två?! Tyvärr är de lättare sagt än gjort för det är svårt att föra fram bevis som kan tas upp för stiftet. Tidigare har barnhemmet klarat sig på bidrag från Skottland, men nu kommer de inte att göra det. Det var därför Ben var här för att hjälpa dem att starta ett chipsstand, waterkiosk och en tailoring shop så att de kunde skapa en hållbar inkomst för barnhemmet. Det enda som hittills har öppnats är chipsstandet. Trots att de har all material för tailoring shop så händer ingenting, detta har de varit flera dublier om och jag och Malin har försökt få klarhet i orsakerna varför ingenting har hänt, de vi läser mellan raderna är att det finns igen budget att betala en skräddare med. Sedan är det också röran med stiftet. Barnhemmet är under Blantyre stift beskydd, vilket är inget att ropa hej för. De ska egentligen få mjöl till gröt men de får absolut nada. Men eftersom de är under stiftet så är de svårt att sökabidrag från rikemansbolagen för de tror de får stöd från det rika stiftet. Dock så sas de oss att de slipper betala hyra för byggnaden, de får hålla till där gratis, men i själva verket så har inte stiftet så mycket att göra med den byggnaden utan det är kyrkan bredvid som håller ställningarna och barnhemmet får inte ett skvatt av kyrkan. En stor fet röra, med andra rena rama geggamojjan.
Så efter den chockerande nyheten om att pengarna tar slut så fanns de ingen annan utväg än att nödsöka pengar från Sverige. Egentligen gilllar jag det inte eftersom nu tror Malawierna ännu mer att vi kan fixa pengar hur lätt som helst så att de slipper tänka långsiktigt och fundera ut en plan B, men vad ska man göra när man hamnar i en sådan situation. Jag kan inte bara titta på och se barnhemmet stängas utan att göra någonting. Så för stunden har det löst sig med pengar, vi lyckades få ihop litegrann som gick till att köpa mat och lön till lärarna och mattanterna. Lärarna och mattanterna har inte fått lön sedan den 17 september och de flesta av dem är änkor och har barn/barnbarn att försörja. Igår var jag själv på barnhemmet för Malin var sjuk (visade sedan att det var en form av Malaria, men hon har varit till sjukhuset nu och mår bättre) så när lönerna delades ut blev jag tackad som en Gud och stämmningen var på topp efteråt. Var lite svårt för mig att hantera situationen, att spela Gud är liksom inget för mig.
Intensiv vecka så det var inte konstigt att gårdagens eftermiddag, kväll och natt bestod av en däckande sömn, akutlägen och gudfasoner tar på krafterna!
Halloween goes Malawi
Jag presenterar Bob Goodman, Alby the witch & the swedish ghost
(observera Malins ben, jag skrattar fortfarande!)
En titt på närmare håll, buuuuuuuuu ;)
At the Parteey, tyvärr så finns inte Rachel the elephant med pga bellybug
(observera att Joel lånat min tröja :P)
Proppat med folk och här ska det fotas!
Fler festdeltagare och vi hade särskilt roligt åt häxdoktorn :)
Frustration och hej vad jag äter!
Då var det dags igen, mer skriverier från the Warm Heart of Africa. Analys av den föregående veckan: Jag var på ett hetsigt humör. Mycket hände, bra saker och mindre bra saker. Stötte på oförskämdheter från stora såsom små. Att vara vit kan vara tufft, jag är tyvärr inte gjord av pengar och jag är verkligen inte en ängel. Jag föredrar troll ;)
Vi tog tjejerna från tjejhemmet till CECOWDA så att det kunde prata mer öppet. Föreståndaren verkar vara ett slisk så att prata öppet på tjejhemmet likamed noll. Det finns många problem även mellan tjejerna och de är väldigt misstänksamma mot varandra. Det gick därför inte att prata i storgrupp, utan en och en. Att få 15 tjejer att gå ihop är ett evighetsprojekt, men det är ingen hjälp att föreståndaren är en råtta.
Sedan när man får höra att en av de härliga tjejerna blivit våldtagen först av sin pappa och blev då smittad med syfilis och gonorré (föräldrarna var skilda så hon flydde till mamman och anmälde äcklet. Han betalade förstås sig ur det hela) och blev därefter våldtagen av sin morbror och blev smittad med hiv känner jag mig stridslysten och vll banka vidringarna gula och blå. Dessa sjuka vidunder borde bli satta bakom lås och bom och inte vistas ute i samhället. Tjejen är inget offer, hon bara råkade komma i deras sjuka väg. Kill,kill,kill!!
Alla tjejerna är starka individer och trots deras svåra bakgrund så finns den äkta livsgnistan där!
På vägen tllbaka mot tjejhemmet fick jag höra att tjejerna tyckte att jag var lik Beyoncé, fast en azungu-Beyoncé. Vet dock inte om så är fallet men jag tar detta som en komplimang för hallå Beyoncé är ju ursnygg!
I fredags bar det av till till Blantyre för att förlänga visumet. Gick inte så bra och blev väldigt frustrerad över att det inte gick att förlänga till februarislut utan än en gång en månad varav därefter 6 månader. Problemet är bara att då återstår det bara 3 månader och jag vill inte betala 3 månader för mycket. Sa vad jag tyckte om detta, är trött på att bli utnyttjad på pengar bara för jag är vit,tjej och ung, men nejdå vi måste betala.. Gjorde inget åt saken då utan återkom idag efter att ha kollat upp fakta och höll därefter låg profil. livet är orättvist men jag hade hellre sett pengarna gått till folket och inte till den malawiska staten
Det ska även erkännas att jag haft en 2 månaders kris angående Tithandizane, men å andra sidan det hade varit onormalt att inte krisa när man håller på med det vi gör.
Denna helg som var har vi verkligen frossat i maaat. I Fredags firade vi Kondwani i efterskott etersom vi var vid sjön när han fyllde 25. Det blev mat, glass och utgång. I lördags hade vi en barbeque här hemma och i söndags var vi hembjudna till Sam & Kondwani där det bjöds på god Nzima + andra läckerheter. Så med andra ord, operation äta upp sig går mycket bra :D
Vi hjälper till med tillagningen av Nziman, Laura sköter majsmjölet Alby rör om i grytan.
Färdigt, den vita klumpen är verkligen Nzima.
Efter maten plockades Alfapet fram
och team SuSam vann!
Jag uppdaterar...
Dags att berätta mer om organisationen CECOWDA (Centre for Conflict Management and Women Development Affairs). Som bekant bytte jag jobb. Slopade skolan för att börja på CECOWDA istället.
Vad händer då? Jo, mycket är på gång så jag hinner knappt tänka! Sedan jag började har jag varit med på flera olika fokusgrupper som diskuterar jämställdhetsfrågor. Det var särskilt intressant när jag var med på Fatimas sammankomst. Fatima är en härlig kvinna utan armar och ben som tillsammans med sin bror (han också utan armar och ben) basar för Forum of Development of Youth with Disabilites. Medlemmarna är funktionshindrade av olika slag och många var döva och blinda. Trots att jag inte förstod så mycket, mötet hölls för det mesta dels på Chichewa och jag är ingen hejjare på det engelska teckenspråket, men det var inspirerande att se deras entusiasm och det fick mig att känna mig styrkt efteråt.
Vad mera? Gått runt till olika secondary schools för att höra om de var intresserade av att lyssna på en presentation om mänskliga rättigheter. Var med på en sådan igår, tillsammans med Malin, och skolan som stod på tur var ett plugg på 600 elever. Eftersom de älskar teater i detta land så var drama en del av underhållningen. Dramat i helhet: Mamma, pappa, dotter och son. Föräldrarna har bara råd att skicka en av barnen till skolan och naturligtvis väljer de sonen. En rik friare dyker upp och vill gifta sig med dottern och föräldrarna tycker det blir bra för han kan betala för sig. Dottern vill inte gifta sig med gubben utan vill gå i skola. Föräldrarna försöker tvinga henne så hon flyr. Stöter då på en vännina som berättar om CECOWDA och beger sig dit. Vi på CECOWDA är på dotterns sida och förklarar att hon har rätt att gå i skola för det är en mänsklig rättighet och hon har rätt att gifta sig med vem hon vill. Tillsammans följs vi åt tillbaka till familjen och förklarar läget för föräldrarna. Till slut tar de sitt förnuft till fånga och dottern får gå i skola och hejdå till friaren. Happy ending. Jag fick några dagar innan veta innehållet men jag hade aldrig provat spela pjäsen. Så under dramats gång uppstod det många förvirringar, men så är vi ganska borta i verkligheten också. Så i slutändan blev det ändå trovärdigt!
Vad jag spelade? En volontär som jobbar för CECOWDA såklart!
Sedan då? Besökt en fabrik för att höra om de kunde bidra med mat till The Catholic Church feeding program och direkt när vi kom var de med på noterna och gav oss en säck med ris och påsar salt. Snabba puckar det är grejer det och vi, Jag, Malin och Caroline, blev alldeles upprymda av denna snabbhet. Skönt att se saker hända direkt även i Malawi.
Nu då? Mellan den 25 november - 10 december pågår den internationella kampanjen 16 days of activism against gender violence. Kampanjen har rullat sedan 1991 och CECOWDA kommer att delta. Vi planerar att anordna olika aktiviteter: dramaspel, demonstrationståg, utbildningsdag med temat the impact of small arms on women, debattdiskussioner och sporttävlingar. Idag har vi suttit och försökt göra upp en budgett på vad saker och ting kan tänkas kosta och skrivit bidragsansökningar. Jag har skrivit till en svensk organisation som CECOWDA arbetat med tidigare och bara efter 20 minuters mellanrum fick jag svar. Tyvärr inga pengar, men de kan bidra med material. Det kommer även att tryckas upp t-shirtar och detta taggar jag för. Damn vad jag vill ha en t-shirt!
Övrigt: På volontärfronten har det skett påökning, i förra vecka entrade tre koreaner bilden. De kommer att stanna i landet i 2 år och kommer vara utplaserade. Yuyong, en glad tjej som bott 4 år i Sydney och som har en pojkvän från Finland, kommer att stanna på AYISE medan Kung-li/Happy och The Dragon kommer att vara utplaserade i Liwonde och Zomba.
När vi ändå liks är igång: Häromdagen brast mitt humör, jag freakade ur totalt. Ville hötta med kniven mot de förbannade ouppfostrade ungarna som klättrar upp på muren och skriker och löljar sig efter en. Att de skriker efter en ute på gatan är en sak men att de stör oss i vårt hem, vår frizon, är en annan. Är för fasen inget djur på zoo man står och glor på! Att sätta glasskärvor på muren är kanske inte en dum idé...
Lake Malawi
Tjoflöjt, då var man hemkommen från den fantastiska skitiga sjön.
Trots att jag och Alby blev något försenade jämfört med de andra så blev vår restid den kortaste. Kl 13.00 på torsdagen stannade motolan i Cape McClear där jag fick de övriga malawierna full i skratt efter upptäckten av att min ryggsäck badade i jordnöttssmör. Jaha så har man blivit en stupid azungu, men jag roade åskådarna så något gott blev det ändå i slutändan. Sedan efter en helrengöring av bagaget så blev det äntligen dopp i det stora blå. Vattnet var ljuvligt och en lycklig jänta från de norrländska svenska skogarna fanns att finna :D Därefter jobbades det hårt på solbrännan! Det måste synas att att någonting har hänt när man återvänder hem i april.
Mycket folk var i rörelse och endera kvällen styrdes stegen mot The Gecko Lodge där förpartyt till Lake of Stars ägde rum. Kvällen bjöd bla på en lustig fransman, intressanta kulturellsvårighetsdiskussioner, mer dansande med mycket värme, Special Brew i särklass och glada miner hela natten lång ;)
Cape McClear bjöd även på en snorklingtur med båt för att spana på Cickliderna, de häftiga blå firrarna. Vi åkte ut till en av öarna där var vattnet klarare. Närmare stranden mer grumligt likamed skitigt, särskilt på eftermiddagarna. Stött på olika slags folk under vistelsen och särskilt två tjejer från Holland var sköna lirare!
Känner mig nöjd med the weekend, att få komma bort från vardag och få sig lite semester är inte helt fel.
Nöjda volontärer....
Malambe Camp, stället där vi bodde :)
Festglada brudar ;)
Cickliderna !
Fler sjuka historier !
De andra, Malin, Joel, Julia, Moa och Laura, åker till sjön imorgon som planerat. Jag och Alby åker inte förrän en dag senare. Vi behöver en dag att vila upp oss så att våra magar orkar med hela hoppelihopplaguppandet i minibussen. Det tar många timmar att ta sig till sjön. Väl framme blir det sol & bad :D
Häromdagen fick jag även håret flätat av några ivriga tjejer på Girls Home, har tyvärr tagit ut flätorna för jag fick en svidande huvudvärk av dem. Så nu har man Lejonkrull istället och jag gillar't !
Ibland är det kasst att vara jag.
Är förstås ASFÖRBANNAD över detta. Den blev stulen på fredagskvällen när vi var på en konsert i Limbe.
Är inte så glad på mig för detta. Att jag var så dum i huvudet att jag tog med mig kameran!
Sån' här skit händer bara mig X(
Sedan när jag skulle tvätta igår så halkade jag så ren tvätt blev smutsig och otursförföljda Susanna skrubbade armar såsom knän. Jag ger upp, jag säger upp mig från att vara jag.
Laura försökte pigga upp mig med filmen Prinsessan & Grodan och det fick mig att tänka på annat. Hade inte sett filmen innan men har velat se den. Äntligen en tecknad film från Disney igen! Som en sann Disney-fan harjag längtat efter detta ;)
Idag är det söndag, planen är att göra ingenting eftersom om jag gör något storslaget så kommer det bara sluta med pannkaka alltihop. Litar inte riktigt på mig själv för att ha otur verkar vara min bästa vän denna helg.
Som plåster på såren så drar vi till Lake Malawi på onsdag. L.Ä.N.G.T.A.R !
Vad vore livet utan kulturkrockar?
Denna helg, Afrika-Paprika ;) Kulturfestivalen gick av stapeln och på lördagskvällen infann jag mig tillsammans med Alby, Laura och Rachel där. Kvällen bjöd på dans och teater och kulturtjejen i mig kom fram. Det var särskilt underhållande när en teatergrupp satsade på att driva med de malawiska samhället, inte så vanligt här så starkt av dem att de vågade :) En annan teaterföreställning bjöd på kulturkrock.. På söndagseftermiddagen blev jag och Malin upplockade av Madame Fombes dotter m.fl och vi körde till ett finare område bortom Blantyre. Där skulle middagen gå av stapeln hos den mystiske unclen. Han visade sig vara rik! Han hade två företag och hans hus var riktigt fancy: kakelgolv, 63 tums tv, gigantiska soffor, kylar i rostfritt stål, flashig bar och en snygg dator med plattskärm (inte van att se alla dessa lyxigheter). Det bjöds på mycket, öl och vin, kexkalas, korvar och kött. När det var dags för oss att börja rulla hemåt så var unclen så packad att han höll på att ramla från soffan . Han propsade på at han skulle köra oss hem för han var en utmärk chaufför och ville inte höra att vi ringde efter en taxi. Fanns inte en chans att vi åkte med honom så vi ringde förstås efter vår taxigubbe Lawrence. Herrskapet blev upprörda över att vi hade kallat på taxi men jag och Malin stod på oss. Aldrig att jag dör nu. Trogne Lawrence dök upp som alltid och vi kom helskinnade hem.
Kulturstudie
Malawierna...
...älskar socker, här snålas det inte! De har socker i och till allt. Om man tittar på ingridienslistan på en produkt så börjas det alltid med socker. Ett svar på den höga sockerkonsumtionen kan vara att den äldre generationen aldrig fick lov att äta socker så nu överröser de sockerätandet till nästa generation.
...uppfattar tiden som oviktig, avtalas ett möte klockan 12 är man inte på plats förrän tidigast kl 13, den s.k Malawian-time dyker upp vareviga dag.
...har annan slags humor än mig. När en teaterscen visar hur en hushållerska vägrar, gråtandes och skrikandes, att ha sex med mannen i familjen så skrattar jag inte. Jag satt som ett frågetecken medan Malawierna höll på att falla ur stolarna av skratt. Det är vanligt att männen är otrogna i Malawi så kanske försöker de lätta upp stämningen med att skratta.
...blir man inbjuden till en middag behöver inte den man blev inbjuden av vara där utan man kan stöta på helt nya människor man aldrig träffat förut.
...tar en inbjudan på fullaste allvar och gärna helgen efter förslaget lades fram. Att slänga ut ett påstående i luften fungerar inte här, man måste tänka på vad man säger!
...som är rika tycker att efter vi har studerat klart i Sverige ska komma tillbaka och starta en ostfabrik i Malawi eller assistera dem i rikemangossarnas företag.
...är väldigt religiösa, men älskar sex.
...har svårt att överföra information till andra, den gamla kulturen har lärt dem att faktan stannar hos den som får den. På så vis är det svårt för budskapet att spridas vidare.
...respekterar vitingar, vill gärna ha oss att söka pengar till projekt för då är det större chans att man får något.
...kan ha klädesplagg men presidenten på, skulle aldrig i mitt liv bära en chitenje med Reinfeldt.
Nu till veckan har det hänt grejer! Jag har sagt hejdå till skolan eftersom jag kommer vara fullt sysselsatt med annat. Förutom barnhemmet så kommer jag att arbeta på organisationen CECOWDA som arbetar mycket med barns och kvinnors rättigheter. Detta brinner jag för och jag kan tänka mig jobba med detta i framtiden, lärare nej tack.
Mitt liv som Volontär
Måndag: Upp och hoppa 06.30, traska till barnhemmet, skitigt men lyckligt - får mer favoriter för var dag som går, eftermiddagen frustrerad - alla volontärer irriterad på varandra, pratar ut och det är varmt
Tisdag: Skolan, gillar klass 2, läraren och jag förstår varandra, sämre med klass 5, läraren sliskig och gillar aga, lämnad ensam med högljudda ungar, en flicka gråter - da andra tycker att jag ska daska till henne på kinden, slutkörd
Onsdag: Skolan igen, i klass 2 och klass 1, allt flyter på bra - lyckas få ungarna i ettan lugna och koncentrerade, eftermiddagen mot Blantyre, Carlsberg igen, gratis öl och då vet vi hur det går, trevlig bussresa hem, stormiddag på Ayise med volontärer och eliten, sen kväll
Torsdag: Barnhemmet, stökiga ungar, trött Susanna, fotografier i mängder, möte med Mrs Chisi om jämställdhetsprojekt, middag inne i Blantyre med några av volontärerna, utgång på Dooggles för att fira Bens sista kväll, sen kväll
Fredag: Upp och hoppa, barnhemmet återigen, seg Susanna, inbjuden på lunch hos Madame Fombe, mötte en läskig kattunge som visade sedan bara var sugen på Nsima - annorlunda invit men god mat, hett ute, operation göra ingenting under fredaskvällen tar sin början, vinka av Ben, filmkväll, godnatt!
...smakprov på hur en arbetsvecka kan se ut!
Helgens planer ser ut att under lördagen checka in en konstfestival på The French Culture Centre och på söndag är jag och Malin inbjudna till en middag. Madame Fombes uncle fyller år och både hon och dottern hennes är särskilt måna om att vi ska infinna oss där. Middagen är inne i Blantyre så vi få se hur det går!
Dagens händelse:
Ett ägg som knäcktes visdes innehålla en kyckling, höga tjut från volontärerna uppkom och all uppmärksamhet riktades mot ägget. Ägget hamnade ute på gräsmattan och vi vände oss till vakterna som tyckte i soporna med det. Var sedan skeptisk mot att knäcka ägg.
Där gick flyttlasset.
Medan de andra var på en teaterfestival på Youth Centret på lördagen så var jag fullt sysselsatt med att packa, var tvungen att vända upp och ner på allt för att kontollera att det var krypfritt. Pappan var mån om att han skulle hjälpa mig med flyttlasset till AYISE, men när jag var redo var ingen hemma förutom hushållerskan. Blev halverst utslängd av henne så det slutade med att jag fick sitta på utetrappan som ett fån. Tröttnade på detta och ringde Pappan för och sa att jag kunde klara mig på egen hand. Många svettiga minuter senare var jag framme.
Vi firade min flytt + att det var Bens sista helg på AYISE med utgång på kvällen...och riktigt kul var det ;)
Svårheter kan leda till gladheter
Idag på skolan vad jag med om att lärare slog ett av barnen. Jag var i standard 1 hela förmiddagen och läraren var en äldre härlig kvinnlig fröken. Allt flöt på men plötsligt slår en flicka till sin bänkkamrat och poff så slår läraren till bråkstaken med pekträpinnen på huvudet. Flickan börjar natuligtvis gråta. Jag säger till läraren att jag inte tolerar aga som straff och att i Malawi är det förbjudet att slå barn. Jag la även till att om detta varit Europa så hade läraren blivit avskedad direkt om barnen blivit slagna (så att hon förstod allvaret!). Reaktionen blev att hon sa att hon ångrade sig och att hon visste det, men eftersom hon har den vanan sedan hon själv gick i skolan så kan det vara svårt att bryta mönstret när man inte orkar längre. Efter rasten förklarade hon för barnen att de behövde inte vara rädda för mig- för jag slår inte barn och att det hon gjorde med flickan tidigare var fel och hon bad om ursäkt för det. Detta gav mig en kick! Utvecklingen kanske går fram ändå! Var glad resten av dagen och hälsade glatt på varenda människa jag mötte!
Onsdageftermiddagar= Girls day på Youth centret så kl 3 infann jag, Julia och Moa där. Min gamla streetdansdänga plockades fram så att tjejerna fick lära sig några danssteg för de tycker mycket om att dansa i Malawi, höfterna här lever sina egna liv! Fattar inte hur det gör, när jag provar ser det bara löjligt ut!
Magen känns bättre nu, men nu har jag dragit på mig en förkylning igen och endera natten hade jag konstiga feberdrömmar. Måste bero på sömnstördheten för hipsvips är jag känslig för allt. Jag flyttar som sagt till helgen, men är fortfarande osäker på om min familj vet om det. Det blir till att ta sig i kragen och berätta ikväll. Nu går det inte att slingra sig, det måste sägas nu! Önska mig lycka till!
Thandizani
Gemensam berättelsestund.
Mellanmål (runt 9.30) - här bjuds det på sojagröt!
Konsten att handla...
Helgen tillbringades inne i centrala Blantyre. Jag, Julia och Moa sov 2 nätter på Big Brother Guesthouse där vi möttes av eget badrum såsom små kackelackisar (kallade de så pga att det var en form av små kackelackor) Medan Julia och Moa hoppade till av förskräckelse ryckte jag på axlarna. När man är van vid giganter till kackerlackor hemma i mitt rum hos värdfamiljen så blir man härdad. Jag invigde en handgjord träprydnad som ”dödarn”, Så därefter när kackelackisarna kom insvepande tog jag fram dödarn. Denna helg provade vi på att shoppa souvenirer. Lätt att ignorera – svårt att köpa! Alla försäljare är som galna så att det nästan blir omänskligt, man får ta handladet i omgångar för det tar på krafterna. Kom riktigt igång med prutningen och när jag inte var på väg att köpa något förvandlades jag till en s.k prutningcoach för Julia och Moa. Blev nöjd över inköpen så inga bortkastade pengar här inte!
Endera kvällen åt vi på Bombay Palace tillsammans med Malin, Joel och Ben. Det var ett dyrare ställe (fortfarande billigt jämfört med Sverige) som bjöd på god mat men endast en fungerande låt som spelades om och om igen. Till efterrätt blev det friterad glass i ugn, som var smarrismaskens! Därefter gick vi ut på något ställe som tyckte om ljuset rött och som visade vara en annorlunda uteställe än vad vi är vana vid. De flesta av de malawiska tjejerna som var ute var prostituerade, eller ryktet var så. Under kvällen gjorde jag en ny kulturell upptäckt: Trots att homosexualitet är olagligt så är det okej för killar att dansa väldigt närgånget med varandra (Om det hade varit hemma hade de garanterat blivit tagna för bögar). Kanske pga att det är få tjejer ute så tar det vad de får? Som sagt, en annan kultur och här är det vanligt att killar håller varandra i hand som tecken på vänskap. Fint men jag är fortfarande ovan.
Fy skäms Sverige!
Innan jag går in på något så måste jag uttrycka mitt stora missnöje angående valet! Jag skäms över mitt hemland! Hur kunde vi hamna i detta stinkande träsk? Är så glad att jag inte är hemma, blev asförbannad här borta- undra på hur större reaktioner det hade blivit hemma! Känner ingen vidare lust att komma hem heller, kanske blir det att resa vidare efter Malawi och inte komma hem förrän sådär om fyra år då det är nyval . Peppar, peppar! Misstänker att jag skrämde slag på hushållerskan imorse, hon stod bakom mig när mobilen började låta och Malin berättade den fruktansvärda nyheten! Höll på att slita sönder dörrhandtaget medan jag skulle låsa för att jag var så upprörd! Stackars dörr..
Många är emot SD, men ändå så får de röster. Sverige har alltid velat vara neutralt på pappret men hur är det i verkligheten? När Schweitz som är känt som de neutralaste landet plötsligt röstar nej till minareter fast alla trodde på förhand att förslaget skulle gå igenom, så följer Sverige efter. Vem röstar då på SD? Ingen vågar säga öppet att de röstar på SD utan smygröstar av bara farten! Jag kräks.
Det här är inte okej, vart är Sverge påväg ? :(
Barnmat kan vara kalasmat!
Ny vecka, nya tag!
I måndags stod Thandizani på schemat och 60 söta barn väntade.
Jag och Malin blev satt i den yngsta gruppen (vilken är en kanonidé när man inte är en hejjare på chichewa)
Vi tragglade oss fram. Vi läste en bok om en hungrig fjärilslarv, tränade på veckodagarna och försökte oss på alfabetet. Efter viss upprepning förstod våra barn att de skulle säga efter oss och när vi kom till F brast plötsligt alla ut i kör. Det är svårt med koncentrationen så när vi märker att barnen tappar fokus tas kritorna fram.
De använder gatukritor och ritar på golvet, vilket iofs är bra för då behövs inget dyrt papper.
Det blir mycket spring och när det är dags för tossiletten går barnen ut och kissar, killar i ett hörn och flickorna i ett annat. Lite senare satt jag med fem ungar i knät och tränade på färger, när det kom upp en orange apelsin pekade en flicka på den och sa "apple", jag bara log och gjorde nätan-tecknet.
Att få alla barnen i en ring är inte heller det lättaste, men med lärarnas hjälp går det till slut.
Vad som är bra är att barnen får mellanmål runt 9.30 som kan bestå av en sorts sojagröt (riktigt god måste jag säga) eller bröd och socker med te (det älskar socker i detta land!)
Barnen får också lunch som vad jag vet alltid består av Nsima (mycket godare Nsima än hemma hos min värdfamilj - smakar där trä/jord) med grönsaker eller silverfärgade spigg (inte så tokigt det heller - mycket saltat bara).
Jag har nu också besökt min skola, Namiyango private primary school. Rektorn är en vis gammal dam som har rest världen över. Under rasten fick vi en trevlig testund tillsammans och hon berättade om sina äventyr.
Jag har fått vara i klasserna standard 6 (10-11åringar), standard 4 (8-9åringar) och standard 2 (6-7åringar). Standard 6 var ivriga att lära sig och när de ber om lärarens uppmärksamhet viftar och knäpper de med fingrarna och ropar "Sir,sir, sir, sir". Vad hände med en enkel handuppräckning? Lärare verkade riktigt kunning och frågade mig när Finland och Norge hade tillhört Sverige. I standard 4 mötte jag en fnittrig klass och även här verkade läraren lovande. I standard 2 blev det stökigt för alla barnen ville springa ut hela tiden eller störa varandra - här krävs det att kavla upp ärmarna!
Nu när min värdpappa är borta blir det bara jag och mamman vid matbordet (fast det finns plats vid bordet så envisas de andra med att sitta på golvet i köket). Intressanta diskussioner dyker upp.
Mamman: Har ni bönor i Sverige ?
Jag: Ja, det har vi.
Mamman: (Direktcitat) "Ye, you knooo, In. Malawi. Nsima. Is. Our. Step. Food!" Har ni ris i Sverige?
Jag: Ja det har vi.
Mamman: You knooo, In. Malawi. Nsima. Is. Our. Step. Food!
Jag: ..... Jo, jag har hört det.
Frasen med Nsima-snacket har fastnat i mitt huvud, den vill inte försvinna!
Mamman: Du gillar inte Chitenje. (tygstycket de har som kjol)
Jag: Jo, det gör jag!
Mamman: De skottska volontärerna på min skola tyckte om den och bar den.
Jag: Jaha..
Vad menar hon med att bara säga sådär? Visst gillar jag kjolen, vill inte bära en sån än förrän jag känner mig bekväm med det!
Jag har nu beslutat att flytta till gästhemmet, jag flyttar i slutet av månaden vilket ska bli himmelskt :)
Idag på eftermiddagen besökte vi Youth Centret för att vara med på mötet om jämställdhet och könsroller.
Rachel och Mrs Chisi höll i föredraget och det var sjuuukt bra!
Zomba
I helgen bar det av till staden Zomba, men innan resan började råkade vi ut för en trevlig överraskning.
Det visade sig att fredagen var en public Holiday, detta fick vi inte reda på förrän säkert på torsdags eftermiddagen - T.I.A , Malawian-time, you name it!
Så på torsdagskvällen drog vi in till Blantyre för en spelning på the French Culture house. Alla förutom Moa som hade armproblem följde med. Det var riktigt kul och kvällen avslutades på sportbaren Dooggles.
Vi tog på fredagen minibuss in till Zomba vilket var ett evighetsprojekt! Fick sitta hundra år i Limbe för att väna på att bussen skulle bli proppad och under tiden blev vi störda av försäljare och suskar. Jag kan lätt säga att tålamodet kokade till slut. Framme i Zomba tog vi in på ett billigt vandrarhem (15 kr/natt) som inte visade sig vara det säkraste, men vi överlevde iaf (under nattens gång blev vi bla. Väckta av att någon ryckte i vår skröpliga lilla dörr). Middagen intogs på restaurnagen Dominos där vi hade läst i vår guide att det skulle säljas billig pizza. Pizzan visade sig bestå av en sorts bulldeg badad i fett. Så det blir att vänta sådär 6-7 månader för att få äta riktig pizza igen.
På lördagen tog vi taxi upp till the Zomba plateaun som blommade upp i färgen grön. Var så härligt att se så mycket av denna vackra färg! Det lustiga var här att en del av träden såg precis ut som våra tallar hemma. Vi såg några apor också vilket gjorde det ännu lustigare! Apor + tallar skulle aldrig hända i Sverige! Under eftermiddagen stundande äntligen det jag hade längtat mest efter, en timmas ridtur i bergen. Jag kunde inte sluta le så när jag väl satt i sadeln log jag som ett fån. Min häst och jag förstod varandra riktigt bra. Hit krävs det verkligen flera återbesök!
Natten till söndagen kändes betydligt säkrare än natten innan. Vi hyrde en söt stuga på the Throat Farm. Farmen bestod av två stugor, camping och en fiskodling. Det var lätt att se att företaget hade förfallit och vi hördes oss för om orsaken. Tydligen var det så att någon avundsjuk rackare hade förgiftat vattnet så att många av fiskarna dog. Svin finns det överallt. Fick denna natt också uppleva den bästa natten någonsin här i Malawi. Ljuvligt! Tack, tack, tack för det!
Under söndagen tog vi på oss vandringsskorna och vandrade upp mot toppen av berget. I början gick de trögt för mig för tro det eller ej men min mage visade sig vara off den här dagen också. Det var inte lika farligt som i tisdags, men ja systemet tömdes rejält. Mådde okej men orken var inte på plats. Blev bättre efter en flaska vatten. Uppe på toppen var det dimma, men vi lyckades ändå få en skaplig bild av utsikten.
Lunchen intogs på lyxhotellet Sunbird där en buffé med förrätt, varmrätt och efterrätt väntade. Det var U N D E R B A R T G O T T! Hade verkligen kunnat äta mer om inte diarréspöket hade varit framme.På vägen tillbaka mot Bangwe fick jag för första gången uppleva rädslan för att krocka. Minibussen körde sjukt fort och mitt på vägen dessutom! Spelar ingen roll att de har vänstertrafik när de ändå inte följer den.
En annan sak jag kan säga om Malawi är att chaufförerna gillar Akon och Celine Dion.
Väl hemma hos värdfamiljen igen fick jag reda på att min pappa ska vara borta den här veckan, vem ska jag nu prata med?
..och där kom diarrén in i dramat !
Sömnen har gått lite bättre de senaste dagarna!
I måndags besökte jag Thandizani, barnhemmet där jag ska jobba, tillsammans med Chris.
Det blev en kort historia eftersom det var första dagen efter ledigheten och barnen kom bara dit för att registrera sig.
Jag fick träffa några av föreståndarna och höra lite om hur de arbetar. Fick en bra känsla över stället - det här blir bra! Sedan bar det av till AYISE:s Youth Center för att catha´ upp med de andra. De andra - Andy, Malin, Joel och ett gäng av organisationens medlemmar höll på med plantering. Jag var bara med den här dagen eftersom jag blev klar så tidigt på barnhemmet och det var skönt att få visa fram arbetskraften. Visst, Malawierna har arbetat mycket i sina liv men jag är ändå svensk och vi är inte kända för att ligga på latsidan.
Natten till tisdagen var en av de bättre nätterna sovmässigt men det hela slutade med att jag vaknade på morgonen i vågor av illamående. Resultatet: Till toan och diarré i massor!
Kände mig även spyfärdig, men inget kom upp utan bara down there.
Beslutade mig för att stanna i sängen denna dag och ringde Rachel för att berätta det skrattretande beskedet.
Först sömnproblem, sedan diarré - vad händer därefter? Konstiga utslag på armen??
Hursomhelst blev detta en tråkig dag. Att ligga och må piss är liksom inte min grej.
Dock så fick jag besök. Chris kom förbi för att höra hur det var med mig och om jag hade medicin etc. Jag svarade att det hade jag och att jag säkert skulle vara på benen nästa dag. Blev rörd av hans omtanke, under måndagen pratade jag ut om sovsituationen och familjen så han vet hur jag har det.
Moa kom även förbi och tillsammans upptäckte vi att jag har fem döda spindlar i taket.
Hade svårt att äta denna dag, försökte med potatis men icke utan denna tisdag levde jag endast på vatten och bananer.
Vid kvällen var jag trots allt trött, jag somnade och sov tills jag kände någonting på mitt hår.
Ett stort brunt gigantiskt kryp var upptäckten! PANIK! Upp och hoppa, trassel med myggnätet, bort med alla filtar och lakan, lyser med ficklampa och letar efter äcklet, krypet som bortblåst, försöker andas, minuterna går, rycker till överkasten, krypet är där, splash = död!
Inte svårt att gissa hur det gick med den sömnen resten av den natten.
Idag på morgonen kände jag mig bra, men orkeslös. Bara vägen till centret var ansträngande.
På centret fick jag vänta ett tag på en guide som skulle ta mig till Thandizani eftersom jag fortfarande inte var säker på vägen. Det gjorde inte så mycket för då fick jag mig en powernap.
Väl framme på Thandizani var det full rörelse. Jag blev placerad i en ring med 2-3-åringar och där satt jag ett tag och tittade på dom och de tittade på mig. Förklarade för en av lärana att detta var min första dag och att jag skulle endast observera och se på. Läraren kom då in i ringen och tillsammans fick vi barnen att räkna upp veckodagarna och siffror 1-10 på engelska.
Fick även hänga med in i köket och hälsa på mattanterna - härliga söta gummor javisst!
De tjollrade på och fick mig att lova att jag skulle lära mig göra Nsima.
På eftermiddagen begav vi oss till Youth Centret där Julia och Moa skulle vara med på the girls day. Jag, Malin och Joel hjälpte till med att skriva en grund för ansökningar om bidrag som centret ska skicka till olika företag. Det ska anordnas en turnering i olika sportsgrenar och då behövs det pengar.
Vi förklarade tydligt att vi kunde vara med och hjälpa till under själva turneringen - inte anordna den!
Så fort det kommer in vita volontärer i sammanhanget verkar många ta det som att vi ska göra hela alltet.
Det tog ett tag innan vi kom igång med proceduren när det råder Malawian-time, så innan alla var på plats satt jag och blev frisserad av några ivriga flickor. Jag lät de hållas ett tag, sedan var det bra!
