Susanna goes Malawi

Nu har jag internet igen ! Sedan lördagens åskhelvete dog internet så jag har inte kunnat skriva på bloggen om helgens händelser. Ja det var verkligen inte trevligt att befinna sig i Bangwe vid lördagskvälls/natten. Jag trodde att jag skulle dö. Jag var så rädd att jag höll på att kissa på mig. Varför blev jag då så rädd? Jo, blixten slog ner fem steg ifrån mig. Allt blev vitt och nu trodde jag att jag var död. Rackarns, hade inte tänkt på att med regn så kommer också åska. Det spelar ingen roll vart jag är, åskan försöker ändå ta kål på mig. Varken i Sverige eller i Malawi är det säkert. (Kuriosa: Förra sommaren höll jag och min sköna lirare Johanna bli dödade av blixten hemma i Sverige så därför är det inte så konstigt att jag därefter har stor respekt för åska! Hatar åska!)

Förutom den hemska blixtupplevelsen så har det hänt annat i helgen, vi följde med Yuyong till en välkomstfest. Tack vare sin sydkoreanska organisation har Yuyong lärt känna några japaner från en japansk organisation (fungerar ungefär som svenska SIDA). Det var dels en välkomstfest men också ett födelsedagsparty. Det var grymt kul, haha jag älskar japaner de är så roliga! När vi kom stod de förstås på balkongen och fotade! Stereotypen av en japan möttes direkt, skönt var väl de för annars här i Malawi kan det kännas som man måste smyga med kamerafotandet men här var det bara att ta fram kameran och börja klicka.
Det bjöds på kött som aldrig tog slut (från kl 15- 22 fortfarande en massa kött på grillen). Några av japanerna hade vi träffat förut på Carlsberg så det var trevligt att träffa dem igen. Många japaner var det, men förutom dem och oss så var det en härlig och inte rädd för att säga vad jag tycker-tjej från mexico, en fransysska och förstås några Malawier där. Partyt hölls i ett gigantiskt hus ägd av en pakistanier som bott 20 år i japan (häftigt han kunde prata flytande japanska). Vi betalde endast 500 kwacha (nästan 25 kr) för maten men ingenting för drickan, det stod pakistanmannen för! Jag och Julia lärde oss också några bra försvarsgrepp för en av japanerna var judomästare och mer effektivare grep får man leta efter. Blev sjukt mätt och skrattade som en tok, riktigt trevlig kväll alltså! :D

Torsdag. Alla de internationella volontärerna som jobbar på CECOWDA (Jag, Malin, Laura & Alby) fanns på plats på deras kontor och nu hände det grejer! Tillsammans men Caroline och CECOWDA-medlemmarna Patrick och Charles fick vi fram ett färdigt program. Caroline ringde efter t-shirtssnubben som kom så nu kommer vi att förhoppningsvis få de färdigtryckta t-shirtarna i helgen. Nästa torsdag dras the 16 days of activism against gender based violence igång och denna dag kommer en launch äga rum på Youth Centret här i Bangwe där det kommer bjudas på olika framträdanden. Introduktion om vad kampanjen handlar om, tal, sång, diktläsning, akrobatiktjohosan och förstås drama. Allt kommer att börja med en peace march till Youth Centret och plakat med vårt budskap (alltså att vi är emot gender based violence) och att vi deltar i den internationella kampanjen kommer att lysa upp fredståget.
Jag, Malin, Laura och Alby har t.o.m övertalats att både göra ett drama och bjuda på sång på svenska, franska och italienska. Jasi, vi får se hur detta går...men i annat fall så kommer det att bjudas på ett gott skratt ;)
Självklart bjuds det även på dans och musik och för att avsluta det hela blir det "allihopa dansar"!
Det är lustigt, hemma vill ingen frivilligt ställa upp och göra något framträdande men här står folk på kö för att bidra med något. Gillar det! Andra event som kommer att hända under dessa 16 dagar av aktivism är följande:
Debate contest, training: The impact of small arms on women, international AIDS day, föredrag/framträdande i Mpemba och i Chileka. Kampanjen avslutas den 10 december på den internationella dagen för mänskliga rättigheter och då är det tänkt att delta på något spektakel inne i Blantyre.
Effektivt arbete denna förmiddag och jag känner mig mindre stressad inför hela alltet. Denna eftermidag styrde jag och Malin stegen mot Girls home för att höra om tjejerna ville bidra med något nästa torsdag och vi fick positiv respons. Förhoppningsvis kommer de olika fokus-grupperna också bidra med något, yey!


CECOWDA Office


Olika budskap CECOWDA står för, säg nej till könsrelaterat våld och stoppa spridningen av hiv/aids


Nu till något annat, det finns en lukt av regn i luften! Yes, kom igen regndroppar...ni vågar falla! Idag har det varit jobbigt varmt att jag längtar så mycket efter regn. Jag vill springa ut i ett ösregn och stå som en fån och bara njuta! Jag säger som malawierna: IIIIIIIIIIEEEE !

Bu, nu var det dags igen.
Tisdagen i sin helhet: 06.30 stiger jag upp och beger mig mot duschen, Malin har hunnit före så köbildningen har börjat. Frukosten består av havregrynsgröt (eller ja något liknande) med brunt socker, te och mango. Det blåser till, jag fryser och tycker om känslan. Tappar bort Malin i morgonvimmlet men hittar henne till slut och vi börjar vandringen mot CECOWDAS kontor. Väl framme har vi mycket att göra. 16 days of activism against gender violence (kan säga den här meningen i sömnen vid det här laget) drar igång den 25 november och programet måste planeras omgående. Nu har vi gjort upp ett program som talar om exakt vad som kommer att hända under några dagar (fortfarande inte klara med alla) men detta är Malawi så att göra saker i sista minuten är lugna puckar. Efter lunch satt jag och redde ut anteckningarna på datorn för att få mer klarhet i vad som händer. Dessa noteringar tar jag med mig tillbaka till CECOWDA och förhoppningsvis är allt klart efter imorgon.

15.30 slutar jag för dagen och styr upp ett träningspass. "Mitt" s.k lilla vardagsrum i mitt hus blev utmärkt som lokal och jag körde på och njöt av det var jobbigt. Mådde verkligen sedan i hjärta och själ och kroppen kändes nöjd. Så om jag har träningsvärk imorgon so what, jag har tränat wihoooo!
Börjar känna magen efter middagen (matmålet bestod av spagetti med äggrönsakstonfiskröra àlà moi) som ändå kändes välkommet. Hoppas bara att jag kan röra benen imorgon ;)
Eftersom det är tisdag kommer det att inträffa en powercut. Under flera tisdagar har det inträffat, så också denna tisdag. Det brukar ske runt 18.00-tiden så därför kunde man se full rulle i köken mellan 17.00-18.00 och krockningsrisken är särskilt hög då. En powercut innebär att allt blir svart. Farväl elektrisitet för några timmar
och hej till ljus och pannlampor! En vanlig sysselsättning under powercutar är att gå till Nanzikambe, den närmsta puben för att hänga och dricka öl.

Trevligt nog så var denna powercut kort så att jag hann skriva detta. Nu väntar sängen och jag ser fram emot den. Först ska jag bara se till att spraya rummet med myggmedel, spraya mig och se till att myggnätet är på plats (är riktigt nöjd med min anordning) för att sedan sova som en prinsessa.

Denna vecka har späckats av olika läckerheter. Dels hade jag en vidrig nackspärr som dök upp från ingenstans. Det var så illa att jag inte kunde vrida nacken. Människan Susanna var utbytt till roboten Susiiinii. Folk ute på den gatan kunde se robotwalken från cirkus 40 meters avstånd. Men det blev bättre, jag är nu återställd.
På barnhemmet har krisen lagt sig för stunden, men tailoring shop måste verkligen sätta igång! Lättare sagt än gjort när man inte har pengar att betala skräddarna med. Känner mig fast. Jag hittar inte lösningen i labyrinten utan jag är fast vid en återvändsgränd. Aaaahhh blir frustrerad över denna skit!
I fredagskväll var vi bjudna till en middag hos Fatima. Vi hjälpte till med tillagningen av maten och Joel dödade en höna och Malin styckade den. Jag såg på vid dödandet och det var inte så farligt som jag trodde. Inga dödskrik från hönan, den var tyst som en mus. Intressant mat bjöds det på, en måltid som Julia får varje dag. Jag förstår varför hon längtar efter annat. Vi svenskar lämnade sällskapet tidigt för vi skulle upp i ottan dagen efter. Klockan 3 steg jag upp och var redo att bege mig av klockan 4. Tyvärr kom vi oss inte iväg förrän klockan 5 för detta är Malawi så vi blev försenade till vår Safari. Safarin skulle äga rum via en bushwalk i nationalparken Manjete. Spännande grejer måste jag säga, elefanter här kommer jag! Vi såg mycket riktigt elefanter, vi såg flodhästar där Joel höll på att bli uppäten av en sådan. Han gick nära strandkanten så guiden blev orolig för en krokodilattack. Istället för en krokodil dök en flodhäst upp från ingenstans och flåsade så att alla hoppade till. Vi såg även apor, waterbucks, nyala, andra rådjursliknande djur, antiloper, pumba-djur och en buffalo. En skaplig samling trots hettan. Hettan ja, en het bastu är rena barnleken i jämförelse. Svettades som en gris och jag hade lust att skjuta solen. Tur var så drack jag mycket så jag överlevde. 


 
Elefant i sikte!



Mr Buffalo...



Flodhästarna! Häftiga djur som är växtätare, så den var nog inte så sugen på Joel ändå ;)



Pumbisar! Har dock något förskönat Pumba i filmen, såhär ser de ut egentligen!


Vi har även drabbats av någon mystisk allergireaktion. Igår var det Joel som på morgonen upptäckte att han ögon var svullna och idag var det min tur att se mig i spegeln och upptäcka att mitt vänstra öga var svullet. Jag såg väldigt konstig ut, ett stort öga och ett kinesöga.
Joel hade haft utslag på samma ställe på båda armarna och jag hade utslag på samma ställe på båda handlederna. Senare stötte jag på Moa och hennes vänstra öga hade liksom mitt svällt upp. Lustigt, vad händer egentligen? För några minuter sedan fick jag höra att Joels ena öga hade svällt upp igen och han hade känt hela processen. Poff bara! Ska ta fram dektetiven i mig och försöka lösa mysteriet....

Tithandizane, ni måste tänka långsiktigt...
Veckans händelse: "Bara så ni vet, pengarna tar slut efter denna vecka."
Jaha, tack för den! De tror att vi kan pumpa ut pengar när som helst. Jag fick panik. Kände ännu mer panik när jag såg det nästan tomma matförrådet. Situationen var i en stor röra. Förutom pengaproblemen så var det andra kruxigheter som också var i görningen. Det är konflikter inom kommittén. Den finns både en gammal och en ny. Den nya är den aktivaste som röstades fram av de s.k stiftet för 1,5 år sedan och bestod av 10 personer. idag finns de endast bara 5 st kvar, varav 3 faktiskt gör någonting för barnhemmet. De andra två snor eller försöker sno pengar av de barn som betalar en viss avgift. Lyckligtvis så är de mesta av pengarna insatta på ett bankkonto där tjuvarna inte har kod till och man har bytt lås på matförrådet så att de inte ska kunna sno mat. Jag vet, varför sparkas inte dessa två?! Tyvärr är de lättare sagt än gjort för det är svårt att föra fram bevis som kan tas upp för stiftet. Tidigare har barnhemmet klarat sig på bidrag från Skottland, men nu kommer de inte att göra det. Det var därför Ben var här för att hjälpa dem att starta ett chipsstand, waterkiosk och en tailoring shop så att de kunde skapa en hållbar inkomst för barnhemmet. Det enda som hittills har öppnats är chipsstandet. Trots att de har all material för tailoring shop så händer ingenting, detta har de varit flera dublier om och jag och Malin har försökt få klarhet i orsakerna varför ingenting har hänt,  de vi läser mellan raderna är att det finns igen budget att betala en skräddare med. Sedan är det också röran med stiftet. Barnhemmet är under Blantyre stift beskydd, vilket är inget att ropa hej för. De ska egentligen få mjöl till gröt men de får absolut nada. Men eftersom de är under stiftet så är de svårt att sökabidrag från rikemansbolagen för de tror de får stöd från det rika stiftet. Dock så sas de oss att de slipper betala hyra för byggnaden, de får hålla till där gratis, men i själva verket så har inte stiftet så mycket att göra med den byggnaden utan det är kyrkan bredvid som håller ställningarna och barnhemmet får inte ett skvatt av kyrkan. En stor fet röra, med andra rena rama geggamojjan.

Så efter den chockerande nyheten om att pengarna tar slut så fanns de ingen annan utväg än att nödsöka pengar från Sverige. Egentligen gilllar jag det inte eftersom nu tror Malawierna ännu mer att vi kan fixa pengar hur lätt som helst så att de slipper tänka långsiktigt och fundera ut en plan B, men vad ska man göra när man hamnar i en sådan situation. Jag kan inte bara titta på och se barnhemmet stängas utan att göra någonting. Så för stunden har det löst sig med pengar, vi lyckades få ihop litegrann som gick till att köpa mat och lön till lärarna och mattanterna. Lärarna och mattanterna har inte fått lön sedan den 17 september och de flesta av dem är änkor och har barn/barnbarn att försörja. Igår var jag själv på barnhemmet för Malin var sjuk (visade sedan att det var en form av Malaria, men hon har varit till sjukhuset nu och mår bättre) så när lönerna delades ut blev jag tackad som en Gud och stämmningen var på topp efteråt. Var lite svårt för mig att hantera situationen, att spela Gud är liksom inget för mig.

Intensiv vecka så det var inte konstigt att gårdagens eftermiddag, kväll och natt bestod av en däckande sömn, akutlägen och gudfasoner tar på krafterna!