Susanna goes Malawi

Idag på skolan vad jag med om att lärare slog ett av barnen. Jag var i standard 1 hela förmiddagen och läraren var en äldre härlig kvinnlig fröken. Allt flöt på men plötsligt slår en flicka till sin bänkkamrat och poff så slår läraren till bråkstaken med pekträpinnen på huvudet. Flickan börjar natuligtvis gråta. Jag säger till läraren att jag inte tolerar aga som straff och att i Malawi är det förbjudet att slå barn. Jag la även till att om detta varit Europa så hade läraren blivit avskedad direkt om barnen blivit slagna (så att hon förstod allvaret!). Reaktionen blev att hon sa att hon ångrade sig och att hon visste det, men eftersom hon har den vanan sedan hon själv gick i skolan så kan det vara svårt att bryta mönstret när man inte orkar längre. Efter rasten förklarade hon för barnen att de behövde inte vara rädda för mig- för jag slår inte barn och att det hon gjorde med flickan tidigare var fel och hon bad om ursäkt för det. Detta gav mig en kick!  Utvecklingen kanske går fram ändå! Var glad resten av dagen och hälsade glatt på varenda människa jag mötte!
Onsdageftermiddagar= Girls day på Youth centret så kl 3 infann jag, Julia och Moa där. Min gamla streetdansdänga plockades fram så att tjejerna fick lära sig några danssteg för de tycker mycket om att dansa i Malawi, höfterna här lever sina egna liv! Fattar inte hur det gör, när jag provar ser det bara löjligt ut!
Magen känns bättre nu, men nu har jag dragit på mig en förkylning igen och endera natten hade jag konstiga feberdrömmar. Måste bero på sömnstördheten för hipsvips är jag känslig för allt. Jag flyttar som sagt till helgen, men är fortfarande osäker på om min familj vet om det. Det blir till att ta sig i kragen och berätta ikväll. Nu går det inte att slingra sig, det måste sägas nu! Önska mig lycka till!

Helgen tillbringades inne i centrala Blantyre. Jag, Julia och Moa sov 2 nätter på Big Brother Guesthouse där vi möttes av eget badrum såsom små kackelackisar (kallade de så pga att det var en form av små kackelackor) Medan Julia och Moa hoppade till av förskräckelse ryckte jag på axlarna. När man är van vid giganter till kackerlackor hemma i mitt rum hos värdfamiljen så blir man härdad. Jag invigde en handgjord träprydnad som ”dödarn”, Så därefter när kackelackisarna kom insvepande tog jag fram dödarn. Denna helg provade vi på att shoppa souvenirer. Lätt att ignorera – svårt att köpa! Alla försäljare är som galna så att det nästan blir omänskligt, man får ta handladet i omgångar för det tar på krafterna. Kom riktigt igång med prutningen och när jag inte var på väg att köpa något förvandlades jag  till en s.k prutningcoach för Julia och Moa. Blev nöjd över inköpen så inga bortkastade pengar här inte!

Endera kvällen åt vi på Bombay Palace tillsammans med Malin, Joel och Ben. Det var ett dyrare ställe (fortfarande billigt jämfört med Sverige) som bjöd på god mat men endast en fungerande låt som spelades om och om igen. Till efterrätt blev det friterad glass i ugn, som var smarrismaskens! Därefter gick vi ut på något ställe som tyckte om ljuset rött och som visade vara en annorlunda uteställe än vad vi är vana vid. De flesta av de malawiska tjejerna som var ute var prostituerade, eller ryktet var så. Under kvällen gjorde jag en ny kulturell upptäckt: Trots att homosexualitet är olagligt så är det okej för killar att dansa väldigt närgånget med varandra (Om det hade varit hemma hade de garanterat blivit tagna för bögar). Kanske pga att det är få tjejer ute så tar det vad de får?  Som sagt, en annan kultur och här är det vanligt att killar håller varandra i hand som tecken på vänskap.  Fint men jag är fortfarande ovan.

Innan jag går in på något så måste jag uttrycka mitt stora missnöje angående valet! Jag skäms över mitt hemland! Hur kunde vi hamna i detta stinkande träsk?  Är så glad att jag inte är hemma, blev asförbannad här borta- undra på hur större reaktioner det hade blivit hemma!  Känner ingen vidare lust att komma hem heller, kanske blir det att resa vidare efter Malawi och inte komma hem förrän sådär om fyra år då det är nyval . Peppar, peppar! Misstänker att jag skrämde slag på hushållerskan imorse, hon stod bakom mig när mobilen började låta och Malin berättade den fruktansvärda nyheten! Höll på att slita sönder dörrhandtaget medan jag skulle låsa för att jag var så upprörd! Stackars dörr..

Många är emot SD, men ändå så får de röster. Sverige har alltid velat vara neutralt på pappret men hur är det i verkligheten? När Schweitz  som är känt som de neutralaste landet plötsligt röstar nej till minareter fast alla trodde på förhand att förslaget skulle gå igenom, så följer Sverige efter. Vem röstar då på SD? Ingen vågar säga öppet att de röstar på SD utan smygröstar av bara farten! Jag kräks.

Det här är inte okej, vart är Sverge påväg ? :(

Ny vecka, nya tag!
I måndags stod Thandizani på schemat och 60 söta barn väntade.
Jag och Malin blev satt i den yngsta gruppen (vilken är en kanonidé när man inte är en hejjare på chichewa)
Vi tragglade oss fram. Vi läste en bok om en hungrig fjärilslarv, tränade på veckodagarna och försökte oss på alfabetet. Efter viss upprepning förstod våra barn att de skulle säga efter oss och när vi kom till F brast plötsligt alla ut i kör. Det är svårt med koncentrationen så när vi märker att barnen tappar fokus tas kritorna fram.
De använder gatukritor och ritar på golvet, vilket iofs är bra för då behövs inget dyrt papper.
Det blir mycket spring och när det är dags för tossiletten går barnen ut och kissar, killar i ett hörn och flickorna i ett annat. Lite senare satt jag med fem ungar i knät och tränade på färger, när det kom upp en orange apelsin pekade en flicka på den och sa "apple", jag bara log och gjorde nätan-tecknet.
Att få alla barnen i en ring är inte heller det lättaste, men med lärarnas hjälp går det till slut.
Vad som är bra är att barnen får mellanmål runt 9.30 som kan bestå av en sorts sojagröt (riktigt god måste jag säga) eller bröd och socker med te (det älskar socker i detta land!)
Barnen får också lunch som vad jag vet alltid består av Nsima (mycket godare Nsima än hemma hos min värdfamilj - smakar där trä/jord) med grönsaker eller silverfärgade spigg (inte så tokigt det heller - mycket saltat bara).

Jag har nu också besökt min skola, Namiyango private primary school. Rektorn är en vis gammal dam som har rest världen över. Under rasten fick vi en trevlig testund tillsammans och hon berättade om sina äventyr.
Jag har fått vara i klasserna standard 6 (10-11åringar), standard 4 (8-9åringar) och standard 2 (6-7åringar). Standard 6 var ivriga att lära sig och när de ber om lärarens uppmärksamhet viftar och knäpper de med fingrarna och ropar "Sir,sir, sir, sir". Vad hände med en enkel handuppräckning? Lärare verkade riktigt kunning och frågade mig när Finland och Norge hade tillhört Sverige. I standard 4 mötte jag en fnittrig klass och även här verkade läraren lovande. I standard 2 blev det stökigt för alla barnen ville springa ut hela tiden eller störa varandra - här krävs det att kavla upp ärmarna!

Nu när min värdpappa är borta blir det bara jag och mamman vid matbordet (fast det finns plats vid bordet så envisas de andra med att sitta på golvet i köket). Intressanta diskussioner dyker upp.
Mamman: Har ni bönor i Sverige ?
Jag: Ja, det har vi.
Mamman: (Direktcitat) "Ye, you knooo, In. Malawi. Nsima. Is. Our. Step. Food!" Har ni ris i Sverige?
Jag: Ja det har vi.
Mamman: You knooo, In. Malawi. Nsima. Is. Our. Step. Food!
Jag: ..... Jo, jag har hört det.
Frasen med Nsima-snacket har fastnat i mitt huvud, den vill inte försvinna!
Mamman: Du gillar inte Chitenje. (tygstycket de har som kjol)
Jag: Jo, det gör jag!
Mamman: De skottska volontärerna på min skola tyckte om den och bar den.
Jag: Jaha..
Vad menar hon med att bara säga sådär? Visst gillar jag kjolen, vill inte bära en sån än förrän jag känner mig bekväm med det!

Jag har nu beslutat att flytta till gästhemmet, jag flyttar i slutet av månaden vilket ska bli himmelskt :)
Idag på eftermiddagen besökte vi Youth Centret för att vara med på mötet om jämställdhet och könsroller.
Rachel och Mrs Chisi höll i föredraget och det var sjuuukt bra!

I helgen bar det av till staden Zomba, men innan resan började råkade vi ut för en trevlig överraskning.
Det visade sig att fredagen var en public Holiday, detta fick vi inte reda på förrän säkert på torsdags eftermiddagen - T.I.A , Malawian-time, you name it!
Så på torsdagskvällen drog vi in till Blantyre för en spelning på the French Culture house. Alla förutom Moa som hade armproblem följde med. Det var riktigt kul och kvällen avslutades på sportbaren Dooggles.
Vi tog på fredagen minibuss in till Zomba vilket var ett evighetsprojekt! Fick sitta hundra år i Limbe för att väna på att bussen skulle bli proppad och under tiden blev vi störda av försäljare och suskar. Jag kan lätt säga att tålamodet kokade till slut. Framme i Zomba tog vi in på ett billigt vandrarhem (15 kr/natt) som inte visade sig vara det säkraste, men vi överlevde iaf (under nattens gång blev vi bla. Väckta av att någon ryckte i vår skröpliga lilla dörr). Middagen intogs på restaurnagen Dominos där vi hade läst i vår guide att det skulle säljas billig pizza. Pizzan visade sig bestå av en sorts bulldeg badad i fett. Så det blir att vänta sådär 6-7 månader för att få äta riktig pizza igen.

På lördagen tog vi taxi upp till the Zomba plateaun som blommade upp i färgen grön. Var så härligt att se så mycket av denna vackra färg! Det lustiga var här att en del av träden såg precis ut som våra tallar hemma. Vi såg några apor också vilket gjorde det ännu lustigare! Apor + tallar skulle aldrig hända i Sverige!  Under eftermiddagen stundande äntligen det jag hade längtat mest efter, en timmas ridtur i bergen. Jag kunde inte sluta le så när jag väl satt i sadeln log jag som ett fån. Min häst och jag förstod varandra riktigt bra. Hit krävs det verkligen flera återbesök!

Natten till söndagen kändes betydligt säkrare än natten innan. Vi hyrde en söt stuga på the Throat Farm. Farmen bestod av två stugor, camping och en fiskodling. Det var lätt att se att företaget hade förfallit och vi hördes oss för om orsaken. Tydligen var det så att någon avundsjuk rackare hade förgiftat vattnet så att många av fiskarna dog. Svin finns det överallt. Fick denna natt också uppleva den bästa natten någonsin här i Malawi. Ljuvligt! Tack, tack, tack för det!

Under söndagen tog vi på oss vandringsskorna och vandrade upp mot toppen av berget. I början gick de trögt för mig för tro det eller ej men min mage visade sig vara off den här dagen också. Det var inte lika farligt som i tisdags, men ja systemet tömdes rejält. Mådde okej men orken var inte på plats. Blev bättre efter en flaska vatten. Uppe på toppen var det dimma, men vi lyckades ändå få en skaplig bild av utsikten.

Lunchen intogs på lyxhotellet Sunbird där en buffé med förrätt, varmrätt och efterrätt väntade. Det var U N D E R B A R T G O T T! Hade verkligen kunnat äta mer om inte diarréspöket hade varit framme.På vägen tillbaka mot Bangwe fick jag för första gången uppleva rädslan för att krocka. Minibussen körde sjukt fort och mitt på vägen dessutom! Spelar ingen roll att de har vänstertrafik när de ändå inte följer den.
En annan sak jag kan säga om Malawi är att chaufförerna gillar Akon och Celine Dion.

Väl hemma hos värdfamiljen igen fick jag reda på att min pappa ska vara borta den här veckan, vem ska jag nu prata med?

Sömnen har gått lite bättre de senaste dagarna!
I måndags besökte jag Thandizani, barnhemmet där jag ska jobba, tillsammans med Chris.
Det blev en kort historia eftersom det var första dagen efter ledigheten och barnen kom bara dit för att registrera sig.
Jag fick träffa några av föreståndarna och höra lite om hur de arbetar. Fick en bra känsla över stället - det här blir bra! Sedan bar det av till AYISE:s Youth Center för att catha´ upp med de andra. De andra - Andy, Malin, Joel och ett gäng av organisationens medlemmar höll på med plantering. Jag var bara med den här dagen eftersom jag blev klar så tidigt på barnhemmet och det var skönt att få visa fram arbetskraften. Visst, Malawierna har arbetat mycket i sina liv men jag är ändå svensk och vi är inte kända för att ligga på latsidan.

Natten till tisdagen var en av de bättre nätterna sovmässigt men det hela slutade med att jag vaknade på morgonen i vågor av illamående. Resultatet: Till toan och diarré i massor!
Kände mig även spyfärdig, men inget kom upp utan bara down there.
Beslutade mig för att stanna i sängen denna dag och ringde Rachel för att berätta det skrattretande beskedet.
Först sömnproblem, sedan diarré - vad händer därefter? Konstiga utslag på armen??
Hursomhelst blev detta en tråkig dag. Att ligga och må piss är liksom inte min grej.
Dock så fick jag besök. Chris kom förbi för att höra hur det var med mig och om jag hade medicin etc. Jag svarade att det hade jag och att jag säkert skulle vara på benen nästa dag. Blev rörd av hans omtanke, under måndagen pratade jag ut om sovsituationen och familjen så han vet hur jag har det.
Moa kom även förbi och tillsammans upptäckte vi att jag har fem döda spindlar i taket.
Hade svårt att äta denna dag, försökte med potatis men icke utan denna tisdag levde jag endast på vatten och bananer.

Vid kvällen var jag trots allt trött, jag somnade och sov tills jag kände någonting på mitt hår.
Ett stort brunt gigantiskt kryp var upptäckten! PANIK! Upp och hoppa, trassel med myggnätet, bort med alla filtar och lakan, lyser med ficklampa och letar efter äcklet, krypet som bortblåst, försöker andas, minuterna går, rycker till överkasten, krypet är där, splash = död!
Inte svårt att gissa hur det gick med den sömnen resten av den natten.

Idag på morgonen kände jag mig bra, men orkeslös. Bara vägen till centret var ansträngande.
På centret fick jag vänta ett tag på en guide som skulle ta mig till Thandizani eftersom jag fortfarande inte var säker på vägen. Det gjorde inte så mycket för då fick jag mig en powernap.
Väl framme på Thandizani var det full rörelse. Jag blev placerad i en ring med 2-3-åringar och där satt jag ett tag och tittade på dom och de tittade på mig. Förklarade för en av lärana att detta var min första dag och att jag skulle endast observera och se på. Läraren kom då in i ringen och tillsammans fick vi barnen att räkna upp veckodagarna och siffror 1-10 på engelska.
Fick även hänga med in i köket och hälsa på mattanterna - härliga söta gummor javisst!
De tjollrade på och fick mig att lova att jag skulle lära mig göra Nsima.

På eftermiddagen begav vi oss till Youth Centret där Julia och Moa skulle vara med på the girls day. Jag, Malin och Joel hjälpte till med att skriva en grund för ansökningar om bidrag som centret ska skicka till olika företag. Det ska anordnas en turnering i olika sportsgrenar och då behövs det pengar.
Vi förklarade tydligt att vi kunde vara med och hjälpa till under själva turneringen - inte anordna den!
Så fort det kommer in vita volontärer i sammanhanget verkar många ta det som att vi ska göra hela alltet.
Det tog ett tag innan vi kom igång med proceduren när det råder Malawian-time, så innan alla var på plats satt jag och blev frisserad av några ivriga flickor. Jag lät de hållas ett tag, sedan var det bra!

Det är sjukt mycket som händer i dessa stunder!
Den här veckan som följer är det en s.k introduktionsvecka...
I måndags började dagen kl 9.00 med en genomgång med Rachel om AYISES arbete. Därefter följde ett Malawiquiz, vilket inte var det lättaste! Sedan bar det av in mot självaste Blantyre för att kolla in vad schtaan hade att erbjuda.
Där sprang vi på James, min bussbuddy från trippen mellan Lilongwe och Blantyre. Än en gång, världen är liten!
Under tisdagen blev det lektioner i Chichewa. Samson, vår lärare, körde hårt med oss så efteråt var vi helt borta.
Men nu har jag iaf flera sidor uppskrivna i anteckningsboken så nu är det bara att börja träna, träna och åter träna! Under eftermiddagen gick vi på postkontoret för att göra vår svenska plikt! Ja, jag har nu gjort vad jag kan angående mitt deltagande i rösträtten. Så vi får se om det hinner komma fram innnan valdagen.
Idag, onsdag, for vi in till Blantyre igen för att lära oss området bättre. Vi passade på att växla mer pengar, strosa längs huvudgatorna, spana in marknaden, äta glass doppad i choklad (muuuumma!) och bli föremål för försäljare.
Inne i centrala Blantyre är det fler vita, känns lite konstigt för i Bangwe är det bara vita på AYISE:s center. Även om jag själv är vitså rycker man till och tittar lite extra när en asungu (vit på chichewa) dyker upp. Man är helt enkelt inte van! Efter lunch stod en rundtur på Carlsberg:s bryggeri på schemat. Bryggeriet här i Blantyre var det första bryggeriet som startade utanför Danmark. Rundturen gick ganska snabbt, därefter öl i mängder!
Det var bara att dricka sig proppad och det var gratis!
Vi fick sällskap av en britt och ett gäng japaner. Japanerna hade varit där förr! De hade förberett sig med chips, nötter, kakor, godis i mängder och bjöd frikostigt med sig. De flesta hade varit där tre gånger förut, nån fem gånger. Så Carlsberg:s bryggeri kräver flera återbesök :D

Hur går det för mig att bo i värdfamilj?
Ja det är påfrestande. De är jättetrevliga, särskilt Mr. Banda. Mrs Banda är glad och trevlig hon med, men det känns ibland som hon tror jag skryter. Förutom föräldrarna består Familjen av två barn, en yngre syster till frun i huset och en hushållerska. Första gången jag mötte hushållerskan så gick hon ner på knä för mig, som om jag vore kunglig! Visst jag är vit, men jag var ändå inte beredd på det.
Tvååringen är en busig lite kille och älskar att leka tittut ;) medan flickan mest är tyst och blyg.
Jag blir hejvilt uppassad och när jag försöker göra något själv skrattar det bara! När jag ville diska bort efter mig skrattar de. När jag vill bädda min säng skrattar de. Så jag hade ångest över tvättningen!
Jag har därför smygtvättat för underkläderna vill jag tvätta själv! I morse tog jag ändå upp tvättningen och att jag ville tvätta själv. Mamman accepterade ändå detta men hon frågade om jag kände mig bekväm med det och att det var hushållerskans uppgift. Hon trodde att jag aldrig hade tvättat förut - vad tror de om mig egentligen?
Ibland undrar jag hur jag tänkte egentligen, jag ska alltid utmana mig själv!
Men om det verkligen inte funkar med värdfamilj så flyttar jag in i the guest house.
Jag har iaf haft tur, än så länge har jag fått bra mat medan Moa har blivit erbjuden spigg och Julia inälvor från en get.

Ikväll stannar vi längre, efter mörkrets inbrott, på centret så vi kommer att bli eskorterade av bodygards hem.
Snacka om kändisfasoner! Störtlöjligt :P